de syns mer och mer, det känns som hela min värld rasas samman ännu en gång. jag har halkat ännu en gång. jag skäms över att dra upp tröjärmarna!

jag har alltså hamnat där igen. alltid när jag har börjat tänka positivt, det är då allt negativt kommer över mig. mina tankar om mig själv och mitt såkallade självförtroende ligger på noll. och dom dagar jag skäms över att dra upp tröjärmarna. det är dom här dagarna jag vill vara liten igen och få känna sig älskad för vad man än har gjort.

jag vill vara två igen, man har fortfarande inte hittat balansen och man ramlar ute på asfalten och skrapar knät. man får ett Bamse-plåster och en puss av mamma på knät, sen är allting bra. mamma torkar bort tårarna och säger: - det är bra nu, ut och lek igen.

nu tolv år senare så sitter man här, nästan fjorton år gammal. nästan alla har ärr längst handleden. nästan alla har nångång mått så dåligt att dom velat ta livet av sig.

& jag är en av dom.

ett tag mådde jag så dåligt att jag glömde bort hur man både skrattade och log. det var någ det värsta.

jag skriver inte detta för att jag vill ha uppmärksamhet. det är för att jag måste skriva av mig. det är därför jag har min blogg, för att få skriva av mig. & ibland kommer det komma såna här inlägg. men det som står är sant och har hänt och det är om mig.

mitt leende är borta, har du sett det?

ring mig då!